Stora
spelare 
Som spelare nummer ett i detta ”hall of fame” betonade stycke
sätter jag inte helt obefogat Gösta Bergström.
Bergström var Lesjöfors legendariske back under genombrottsåren.
Som många av de andra spelarna hade även han ett till-
eller öknamn, nämligen "Staffa". Det var endast
under det namnet han var känd. Staffa var en oerhört
stark och vig man. Många ansåg att han skulle satsa
på en karriär som cirkusartist istället för
bandyspelare.
Staffa accepterades aldrig i något annat allsvenskt lag
och den orsaken kan ses som totalt glasklar. Det var nämligen
på grund av hans fasansfullt hårda tacklingar. Det
var det som han inför Sveriges domarkår var mest känd
eller ökänd för. Och om man skulle börja bläddra
i arkivet angående utvisningar så tror jag att Staffa
står med på minst 95% av matcherna. Idag bor Staffa
återigen i Lesjöfors efter några år på
annan plats. På äldre dagar har han behållit
sin kärlek till bandyn. Ett bevis på det är att
det nog inte finns någon i Lesjöfors som sett så
många LIF-matcher som Staffa har. Han spelade också
en match i Västerås för oldboys där han bland
annat kämpade mot den legendariske vissångaren Snoddas.
Som nummer två i min exklusiva skara av stora spelare
väljer jag Ivar Kruse som under den större delen
av tiden i allsvenskan var Lesjöfors främste anfallsspelare.
Han förblev LIF trogen trots lockade anbud från många
andra storklubbar. Han var en oerhört säker lirare och
skytt som ofta avgjorde jämna matcher med snygga mål.
Ivar var ständigt i centrum som ”Rubrikernas man” i tidningarna.
Han var snart också aktuell för landslaget där
han spelade mot bland annat Norge A och Finland A och B. Han spelade
även mot den dominerande nationen Sovjet där det överaskande
blev 2-2. Ivar fick också vara med om att slå Sovjet.
Det skedde i en landskamp i Nässjö där Sverige
vann med 6-5. På äldre dagar var han livligt engagerad
som tränare och ledare. En lysande tränarinsats gjorde
Ivar när han på fem år lyckades föra upp
Filipstad från division 3 till allsvenskan. Samma år,
det vill säga 1968, fyllde han 44 år. Han spelade sin
sista match för LIF som 39-åring och äldst på
planen. Det bör också påpekas att Ivar inte hade
något smeknamn som nästan alla andra kända spelare
hade. (Detta är dock inte sant, han kallades för "Tutting",
men detta stor inte med i den bok som detta tagits från,
Bandybaronerna, skriven av Baronen själv).
Som spelare nummer tre väljer jag teknikern Håkan
Persson. Många anser att han är jämförbar
med Ivar Kruse. En stärkande orsak till det tror jag är
Håkans internationella bredd. Men till motsats från
Ivar som var LIF trogen gjorde Håkan två mellansäsonger
i Uppsalalaget Sirius. Håkans internationella register är
minst sagt imponerande:
Landslaget mot Finland A 1966
Världsmästerskapen 1965-66
Landslaget mot Finland B åren 1961, 1963 och 1967
Landslaget mot Norge A 1965
Sverigemästerskap i Sirius 1965-66
År 1964 då den dåvarande landslagsledaren
Torsten Tegbäck såg en lesjöforsmatch utropade
han entusiastiskt: ”Nu har jag funnit vår ideale framspelare!”
Han syftade på Håkan som efter den händelsen
blev given i landslaget i tre år. I LIF har Håkan
aldrig gjort en dålig match. Alla tidningar öste beröm
över honom. De matcher då Lesjöfors spelade dåligt
undantogs Håkan från all kritik. Han var en väldigt
stark skridskoåkare, en skicklig dribbler och en framspelare
av högsta klass. Hans spel speglades av osjälviskhet
och han gjorde alltid fler assist än mål.
Som nummer fyra i raden av legendariska spelare får det
bli Claes-Göran Janson. Liksom de två föregående
var Claes-Göran en skicklig anfallspelare. Både i LIF
och Örebro utmärkte han sig för hårda och
säkra mål. Eftersom han också var en skicklig
framspelare, fick han som regel fungera som en tillbakadragen
anfallsspelare. Claes-Görans bandykarriär fick ett tragiskt
slut då han och familjen dagen före starten i division
1 södra den 2 december 1977 omkom i en frontalkrock på
en raksträcka med en mötande bil, vars förare troligen
somnat och kört över på vänster sida strax
innnan mötet skulle ske. Alla omkom. Olycksföraren,
Claes-Göran, hans hustru och enda barnet som var en liten
flicka. Detta var en händelse som spred djup sorg i hela
Lesjöfors.
Dessa fyra spelare, alla infödda lesjöforsare, anser
jag är de största i LIF som man inte har värvat.
Men det finns fler spelare som är värda att nämna.
Här är några:
Kent Johansson som var den klassiske snabbliraren med
en viss rysstil. Han var på sin tid den snabbaste i Sverige.
Bert Nilsson var en tystlåten spelare med en klen
kroppsbyggnad. Men han hade en enastående bollkontroll och
var helt suverän på att behålla bollen på
små ytor. Självklart blev han bryskt behandlad utav
motståndarna när de inte klarade av att ta bollen från
honom med justa medel. Han var också överlägset
bäst i straff- och hörnskytte. Värt att nämna
är också att han blev den enda i dåvarande LIF
som fick vara med om att bärga ett världsmästerskap.
Hasse Skoog var en ypperlig kombination av försvars-
och anfallsspelare även om han kanske var något bättre
anfallsspelare.
Under tidernas lopp har LIF alltid haft ett problem, nämligen
målvakterna. Men en tycker jag ändå är värd
att nämna, och det är Börje Nordmark som var en
mycket duktig målvakt. Det lustiga var att han inte kom
till Lesjöfors för att spela bandy, utan fotboll som
han var en ung, begåvad målvakt i. Men hur det än
var hamnade han till slut i bandyburen.
|
